I stugan såg jag mig förgäfves om efter det jag sökte.
— Jaha, det har allt sin riktighet det, det var en grann spegel, men jag såld’en igen till bond’ här borta på Börgje; han har nybygdt han, måtro, och så tyckte han, att han skull’ ha en spegel.
— Men det är inte långt till Börgje, det är bara tvärt öfver gärdet, tillade hustrun, då hon såg min svikna förväntan, hvilken nästan gränsade till förskräckelse. Fröken rider snart dit bort. Han har byggt han, kantänka, och så tyckt’ han skull’ ha sig en spegel.
Till den utvisade gården var det just jemnt så långt ner igenom dalarna och bortöfver gärdena, att jag hade tid till att utfundera alla möjligheter för att spegeln icke skulle finnas der, för att så igen med den sista svikande förhoppningen upplösa dem i lika många omöjligheter. Han kunde icke hafva sålt den igen, ty han hade byggt, och då tyckte han, att han ville ha o. s. v. Gumman hade nyligen sett den hänga på väggen i hans nya stuga. Det skulle dock vara besynnerligt, om den på så kort tid blifvit sönderslagen! — Någon eldsvåda kunde icke heller hafva förstört den, ty huset, det nybyggda huset står ju qvar. Dessutom slår ingenting in af hvad jag kan tänka mig, ergo finnes ingen tänkbar anledning till att jag ej skall få se spegeln hänga på väggen midt för mina ögon.
— Är far hemma? frågade jag en flickunge, som stod med en annan nästan lika stor på armen.
— Nej, det är han inte.
— Till du vara snäll och visa mig den stora spegeln han köpte af mor Vestvold? sade jag och hoppade dristigt öfver inledningen.
— Nej, spegeln den kan ho’ inte få se.
— Hvarför inte det?
— Han ä inte hemma.
— Spegeln?
