46
— Nej, han ä hos snickarn, men i mora kan ho’ nog få se’n, för då blir han färdig.
— Färdig! skrek jag, min Gud, hvad har snickarn gjort vid den? Var den itu … Var den sönder?
— Nej, han ä inte sönder. Snickarn har bara skurit’en te’ småspeglar.
»Dann wendet sich der Gast mit Grausen», står det i den vackra balladen, som Schiller kallar Polykrates’ ring — och så gjorde jag också. Toppen på den gamla klenoden — en skärfva af den splittrade ädelstenen — räddade jag från vandalismen, sedan jag stycke för stycke hopsamlat glasen, hvilka såsom leksaker blifvit utdelade åt barnen rundtomkring, och nu står den på skräpkammaren bland så många andra stympade minnen.
Åttonde natten.
Ifrån dessa år, då jag just stod på gränsen af barnaåldern, ser jag nu uppstiga en bild, den jag icke längre kan afvisa. Ofta har den i långa tider legat begrafven, för att i någon stilla stund åter uppvakna lika frisk, ljus och lefvande — men aldrig har jag varit frestad att draga den fram ur sitt gömsle för att göra den åskådlig också för andra. Det namn, som fästade sig till den bilden, har jag nämnt genom den första enthusiastiska vänskapens hela tonskala; jag har nämnt det hvarje dag, hvarje timme — i drömmar, till dess plötsligen en dag min själ tillslöt sig öfver detta namn, och jag har aldrig, aldrig uttalat det sedan. Det var namnet på en af mina pensionskamrater och hon heter Kristiane Schoulz.
Vid fjorton års ålder blef jag skickad till Kristiansfeldt, der jag skulle qvarblifva tills jag fyllt sexton år. Idéen härtill var, efter hvad jag tror,
