förnämligast väckt genom en lysande, men ytlig skildring, som en resande efter blott en enda dags vistande på stället låtit införa i en tidning. Det ligger så mycket godt och redbart till grund för denna inrättning, hvilket man noga bör taga sig i akt för att misskänna, men det gäller om den som om alla af liknande art, att den ej passar för alla; den förmår lika litet som någon skola, der uppfostringsverket bedrifves en gros, att gifva åt hvarje individualitet, hvarje öde sin särskilda omvårdnad. För många naturer kan den måhända vara en lugnande, i hög grad välgörande öfvergång till det lif, de sedan skola komma att föra, och jag har hört just de verldsligast uppfostrade barn prisa den lugna tiden i Hernhüter-anstalten Kristiansfeldt såsom den lyckligaste i deras lif. För många olyckliga barn har det varit en välsignelserik hamn, der de emellanåt slagit sig till ro för hela lifvet. För mig var det afsöndring, ensamhet, blott i en annan klosterlikare form än den jag förut varit van vid. Men meningen är ju ej, att man skall invigas för att gå i kloster, utan för att sedan vandra sin väg fram i lifvet. Man skall lära känna sig sjelf och sina anlag och krafter, och huru vidt de äro dugliga att uppträda i de strider, hvilka icke länge låta vänta på sig,
Jag hade vuxit upp som ett pilträdsskott på marken; jag kände verlden endast ur böcker och på sin höjd ur modersungdomsminnen, hvilka olyckligtvis alla voro lysande och lyckliga, och visst är, att, om man frånräknar en smula skolkunskap, hvilken ville in i mitt hufvud just i samma mon, som jag tyckte om dem hvilka sökte bibringa mig dem, kom jag lika slug ut ur institutet som jag trädt in deri, det vill säga, lika skygg, konfus och föga stadgad, med ett ord fullkomligt oskicklig att börja lifvets realitet.
Dertill var jag ett godmodigt, väluppfostradt barn, obetydlig till min gestalt, formlös i hela min
