48
tillvaro, och af mitt eget väsens hemlighet förstod jag då ungefär lika mycket, som jag den dag i dag är förstår matematik. Om man försäkrat mig, att jag var dum, obetydlig, odräglig, så skulle jag funnit det lika trovärdigt, som om någon gjort sig omak att inbilla mig motsatsen. Min omdömesförmåga var som jag sagt, noll; desto rikare var jag på idealer. Med denna olyckliga sammansättning af egenskaper föll jag plötsligt ned i en krets af tio till tolf jemnåriga barn, alla mer eller mindre kloka, mera sjelfmedvetna, mera rutinerade än jag. Det regelmessiga och tvungna lifvet, den nakna tarfligheten, institutkosten, kunde dertill föga behaga ett barn, som var uppvuxet i frihet och ett visst dagligt öfverflöd. Jag kände mig mycket olycklig. Mesta lidandet vållade mig dock mitt förhållande till de andra barnen. Der funnos barn från alla zoner: från Kontinenten, Vestindien, Surinam. I spetsen för denna lilla republik — ty barnens inbördes ställning till hvarandra gjorde igen en egen stat i staten — stodo tvänne små Köpenhamnsbor, hvilka voro oskiljaktiga väninnor. Med den anspråkslösaste, mildaste despoti i verlden, herrskade de icke destomindre oinskränkt, Hvar och en rättade sig obetingadt efter dem, ingen vågade motsäga dem, på dem ankom, huruvida en lärarinna eller ny elev skulle tålas eller icke tålas, huruvida ölsoppa var en välsmakande rätt eller ej. Det förstås af sig sjelf, att jag stod bäfvande inför dessa små diktatorer i hvita jaconetts-modester. De voro nämligen också lika klädda, i hvita långa kardinalskragar och röda halsband, måhända såsom tecken på deras myndighet. Hvari denna myndighet, denna makt öfver de andra barnen egentligen låg, ja, derom har jag efteråt frågat mig sjelf! Voro de framstående, voro de utmärkt eller egendomligt begåfvade? Ingalunda. Det är den eviga, aldrig lösta gåtan af medelmåttans öfverlägsenhet, denna mer än någon annan tryckande och outhärdliga despotism. Måhända är denna öfverlägsenhet ej
