IV
berätta, lika godt sade jag prata bara! Och kära vänner, det är just det jag också vill göra. Ack, jag håller redan af er som de bästa, tacksammaste åhörare jag någonsin haft. Det vill något annat till för att underhålla dagpubliken, den kräsna, den sofvande publiken, det vill något annat till för att tillfredsställa den. Och derföre har detta ännu icke lyckats mig, när jag haft något att berätta. Bjöd jag på verkliga händelser, klagade man öfver att det ej var sannt eller åtminstone öfverdrifvet: har jag åter jemmerligen brytt mitt hufvud med att sjelf uppfinna något, så har man beskyllt det att vara sannt, alltför sannt, ja man kände igen hvar enda person. Nej då är det bättre att hålla sig till sanningen. Ingen menniskas lif är så fattigt på händelser, att deri ej skulle finnas någonting dugligt att meddelas åtminstone åt det slags åhörare, jag valt mig: dem som icke sofva. Blott ett måsten I lofva mig, ja gifva mig er hand på, att I viljen förlåta mig att jag talar i första person singularis, och att jag blir ett slags hufvudperson i mina egna minnen. Det klagas nemligen ofta, jag vet icke om med skäl, öfver att folk i sina sjelfbiografier och bekännelser tala så mycket om sig sjelfva. Här vore dock ett godt tillfälle att visa sig blygsam och icke låtsa om sin egen lilla tillvaro, men huru göra de? i hvarje ögonblick hålla de sig sjelfva framme. Det är sannt, anspråkslösheten är en skön dygd som kläder sin man väl, om blott icke begreppet derom vore så förbistradt svårt att bestämma. Hvad den ene kallar anspråkslöst anser en annan alldeles icke så. Anspråklös kallar mängden den som samvetsgrannt lefver för den uppgiften att aldrig förarga,
