Sida:Under Långa Nätter.djvu/66

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

58

Christiane. Om hon röjde mig vet jag icke, men det blef röjdt. Doktor M. kom, han var icke att leka med, han inqvirerade skarpt, ordinerade en kopp godt the och några styrkande droppar, och om aftonen ändades denna lilla tragikomedie, som jag tror till alla parternas belåtenhet; och härmed vill jag sluta mitt berättande för i natt.




Nionde Natten.

Christianes och min vänskap beseglades med hungerprofvet. Hvilken källa till tröst, glädje och njutning detta var, kan jag icke uttala. Lika varm som hennes känsla var, lika begåfvad och anmärkningsvärdt utvecklad var hennes ande. Hon hade läst grundligare, mera omfattande än jag, som hade lefvat af hvad man ungefär kan få på landet, och hon saknade ej urskiljning att reda detta i sitt lilla hufvud. Här var ämne nog till utbyte. Då, strängt taget, det icke fanns andra böcker i pensionen än läroböckerna, voro vi helt och hållet hänvisade till vårt goda minne och vår gåfva att berätta. Men här visade sig en egenhet, som senare mera än då har väckt min förundran. Den stilla, fromma, harmoniska Christiane hade en synnerlig smak för det satiriska. Medan jag öste mina föredrag ur mera sentimentalt-romantiska källor, hemtade hon sina förnämligast i det humoristiska; i allmänhet fann hon mest behag i hvad som var utprägladt och karakteristiskt. En viss mystisch-schauerlich ande spökade då för tiden och gjorde väsen af sig i de Hoffman-Novaliska, Wilhelm Müllerska och i Kruses romaner. Den nyare kritiken hade ännu icke riktigt låtit det morgonhorn ljuda, hvilket skrämde dessa romantikens nattfoglar bort i sina vrår. Christiane kände alla