62
blott Emilia ville ingen veta af, och så blef tragedien gifven — utan Emilia. Ett litet lustspel af Kotzebue gick ännu bättre. Endast att en af de mindre, som spelade tjenarens roll, icke kunde få i sitt hufvud, att parenthesen skulle vara stum, så att hon deklamerade straxt vid sitt inträde: »(En betjent från dörren i bakgrunden med tvänne armstakar)» — det var mycket roligt!
Sålunda voro vi oskiljaktiga i klassen, på spatserfärder, i trädgårdslusthuset. Man skall dock icke tro, att vi alltid agerade och hade upptåg för oss. O nej, dagarna, veckorna i pensionen voro långa och välsignadt ostörda, de rymde många slags sinnesstämningar. Våra samtal kunde vara allvarliga, djupa, lugna; som oftast voro de det. Christianes större bildning och omdöme kom mig här till godo. De kunde vara vemodiga, fulla af längtan och tårar, men sant är det, ett väl anbringadt stickord kunde lika snart bringa munterheten tillbaka. Christiane var, tror jag, den första, som riktigt väckte denna ådra hos mig. Ibland bjöd händelsen oss ett välkommet stoff. Här är ett till prof.
Den stora skolexamen ägde rum med mycken högtidlighet i systrarnas festsal. Hernhutarne hade en egen smak för arrangerandet af sina många fester. Hvarje stånd och ålder har sin; dessutom gifves det en mängd kyrkofester. Den vackra musiken, en fin rökelse när årstiden icke bjuder blommor, ibland vid särskilda tillfällen té och tårtor, som verkligen kringbjudas i kyrkan, eller som de der kalla den: »der Gemeindesal», gifva dessa sammankomster något högst trefligt utan att skada det högtidliga. Det strömmar också en mängd främmande till vid sådana tillfällen. I synnerhet är detta tillfället den 17 augusti vid barnens fest: då hvimlar det bokstafligen på gatorna.
Men det var om examen jag ville berätta. Alla barnen hvitklädda, ordnade efter sina klasser; längs fönsterraden en upphöjning, på hvilken sutto
