lärarinnorna, föreståndarne, ställets honoratiores och de främmande. Bland dessa befunno sig ett par tyska officerare. En af de mindre eleverna, ett litet lifligt, vorwitzigt ting som hette Tinchen P. blef examinerad i historien. Tinchen var en af dem som aldrig äro förlägna för svar; hon tycktes härvidlag gå ut från den princip, att det är bättre att svara något än intet. Hon hade allaredan riktat skolkrönikan med flera roliga prof på denna sin sinnesnärvaro. Lärarinnan förhörde henne om verldens stora uppfinningar och hon hade mycket riktigt förklarat, att boktryckerikonsten var uppfunnen af — en boktryckare som hette Guttenberg. »Wer hat denn das Pulver erfunden, kleines Tinchen?» frågade hon vidare, »Die officiere», var det raska och bestämda svaret. »Bravo», ropade de tillstädesvarande medlemmarna af ståndet, och gnuggade sina händer, »bravo, bravo!» Men Tinchen som märkte oråd i det undertryckta fnittret omkring henne, inföll raskt: »Nein, sie haben nicht das Pulver erfunden!» De tysta salarna hafva kanhända hvarken förr eller sednare genljudat af en så allmän, frisk, hjertstyrkande munterhet, som vid detta Tinchens brillanta inpass.
Christiane och jag måste vara mycket allvarliga och förstämda, om vi skulle kunna motstå ett plötsligt och behändigt appliceradt: wer hat denn das Pulver erfunden kleines Tinchen? och ibland kunde denna replik komma rätt förtvifladt olägligt i situationer, der det hvarken var tillåtet eller passande att vara skrattmild.
En ganska märklig företeelse i vårt enformiga lif i pensionen var en gammal baronessa von Holstein. Hon var visst åttio år gammal, och bodde i det stora systerhuset, som blott bebos af äldre och yngre ogifta medlemmar af systerskapet; men en gång i hvar månad ungefär anmälde hon sig till visit i pensionen. Det var alltid med en viss spänning, vi afvaktade hennes ankomst, och vi ordnade
