64
oss helst i rader och leder för att emottaga henne. Jag ser ännu den lilla vaxbleka, svartklädda figuren med förnäm värdighet skrida in genom dörren.
På det krithvita håret bar hon den lilla hvita finkrusiga kammarduksmössan, som är egendomlig för alla qvinnor hos hernhutarne, blott att färgen på banden antyda stånden; de ogifta bära blekröda, de helt unga flickor, som tänka på att taga — mössan, och som uppehålla sig som noviser på stället, mörkröda; hustrurna blåa och enkorna hvita. När den gamla baronessan kom, fick man icke bedja henne sitta; hon gjorde blott en rund i rummet, under det hon stannade framför hvar och en af oss, med hvilken hon då började en liten konversation — på fransyska. Efter ett par frågar om ålder, namn och födelseort eller en anmärkning om vädret avancerade hon med nästan ordagrannt samma repliker till grannen, tills hon var färdig och aflägsnade sig, under våra djupa nigningar, lika högtidlig som hon kommit, för att göra samma rund i de andra klasserna. Många af oss hade svårt för att förblifva allvarsamma under denna scen; till och med under Christianes nedslagna ögen låg en mina, som hotade med att springa. Jag deremot var ytterligt imponerad af den gamla damen. Jag skrattade icke mycket under dessa år; ofta hade jag svårt att begripa, hvad de andra funno så löjligt. Kanhända var jag sjelf komisk. Originaler hade vi fullt upp hemma, men genren var mig ny, och jag fann baronessan intressant. Sällsamma, rörande blifva alltid dessa reminiscenser från den gamla frökens tidigare lif, som midt i den klosterlika ensamheten gick igen i de stilla franska visiter, som hon aflade i pensionen. Kanhända hade dessa små minnesfester hon firade, från början varit upplifvande och underhållande, tills de så småningom smälte ihop till en blott och bar formalitet.
Den sista gången jag såg den gamla baronessan låg hon på parad på en hvitklädd katafalk i