66
bekant politisk skrift[1]. Att denna fanns visste jag ju; också hade jag hört något om huruledes denna kil i den gamla remnade byggningen en gång i sin tid blef mottagen, hvad tack den hade skördat och förnämligast af sådana, hvilka tyckte, att emedan de hade bott i rönnen i århundraden i fred, skulle den icke röras eller lemna rum för något bättre. Men jag var ännu icke pröfvad i detta slags kamp, och jag tillade en sådan förlegad gammal nidvisa en vigt, som den alls icke hade. Dertill kom, att jag trycktes af en tärande längtan efter de mina — allt detta tillsammans kan förklara det förfärliga uppror jag kom i, och som gaf den eljest tystlåtna både mod och mål. Har Ni läst detta? frågade jag. Något betänksamt svarade han: Ja.
Rahel v. Varnhagen, den berömda tyska brefskrifvarinnan, kallar på ett ställe det tillstånd att vara utom sig för »herrliga parentheser i lifvet». »De gifva oss en frihet, vi eljest ej våga tillåta oss,» säger hon. I denna lifsparenthes hade jag förmodligen fullständigt blifvit försatt, ty jag har efteråt icke kunnat komma ihåg ett ord af hela detta utbrott. Det var blott en ström af tårar och vrede, hvars mening dock var ganska tydlig, och lydde ungefär så här: Har generalen läst detta och icke förstått, att det icke är något att glädja en dotters hjerta med, att det tvärtom måste såra en dotters hjerta på det djupaste, att det är ett angrepp mot min fader, min präktiga fader, som generalen icke är värd att lösa skobandet på — kan han icke förstå detta, så är han lindrigast sagt ett — hufvud. Papperet blef rifvet i många stycken och kastadt öfver bordet till honom och ut sprang jag från det förstenade sällskapet. Historien gjorde sin rund, men eget nog tog man mitt parti mot generalen. Jag fick alls intet
- ↑ “Danmarks politiske forbrydelser mod Norge“, en skrift som tillhör historien, och historien har allaredan dömt
