68
Till middag fingo vi fruktsoppa och lammstek. Christiane var mindre liflig, mindre munter, än hon kunde vara i pensionen.
Tionde natten.
Med Christiane delade jag också religionsundervisningen hos Röentgen, vår nya prest. Dessa timmar, så väl som alla hans presteliga föredrag, intaga ett så vigtigt rum i mitt vistande i Christiansfeldt, ja i min hela utveckling, att jag får lof att närmare omtala dem. Religionstimmarna för Röentgen räknar jag för de herrligaste, intressantaste lärotimmar, jag har upplefvat i mitt lif. Vi gladde oss alla öfver dem; en hvar af oss var stolt efteråt att kunna säga: Han frågade mig det eller det. Röentgen var blifven vår hjelte; bara han gick förbi skolan, var det en hel händelse … O, nej! han var icke ung eller intagande till sin personlighet! Det var en äldre, något torr och allvarlig man utom lektionerna, men under dessa blef han föryngrad, han blef varm och vältalig. Det var, som om han hade något riktigt glädjande att meddela oss. Och vi, barn mottagliga! Som små barn, hvilka man lofvat att få se sköna rariteter och verldens sju underverk, sutto vi begärliga, med spänd förväntan på hvad herrligt han skulle visa och förklara för oss. Och han rullade opp det ena stycket himmel efter det andra för våra undrande blickar; men vi hade den känslan härvid, att vi sutto lungt och tryggt på den gröna jorden, ja det var just från den ståndpunkten vi förstodo himlen bäst. Han förklarade för oss bibeln ungefär till Josua bok; emellanåt berättade han intressanta och rörande drag af lifvet — »das liebe, traute Leben!» hvari Gud icke alltid blef nämnd med ord, men hvad behöfdes väl det? Enhvar som besöker
