Sida:Under Långa Nätter.djvu/78

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

70

milda. Icke allenast allt hvad vi bekänna stort och upphöjdt, men också hvad vi kalla intressant, fantasirikt, vackert, trefligt, elegant, i det största som det minsta, — allt hvad som rörer sig i doft, dikt och toner, det må nu heta ett requiem eller en romans, äro lika så många strålar, låt vara brutna och förmörkade genom vår jordiska atmosfer, men lika visst dock strålar af hans väsens eviga herrlighet.

Men nu i våra dagar skall man lära det bättre. På hvilket afstånd, genom hvilken ogenomtränglig sky af kall abstraktion skall man nu söka och erkänna Gudomen? Sjelfva talet om den har bildat sig till en egen iskall terminologi, som håller på långt afstånd bort allt det som smakar af lifvet, det varma, pulserande lifvet. Ett otadligt förhållande, som vi sjelfva rå för, är intet, och tron, som vi icke sjelfva kunna gifva oss, är allt — väl! och trons lön är den eviga saligheten — nå väl! men hvilken idé skola vi göra oss om den eviga saligheten, när man icke af någonting af det som stämmer och upplyfter och fröjdar en menniskosjäl får taga måttstocken, — när allt ända intil kärleken till nästan har blifvit misstänkt? Derför gifves det också i våra superreligiösa tider så gudsnådligt litet af den. Skall det gå framåt, eller rättare tillbaka i den andan, så komma vi att stanna i det mörkaste af medeltiden. Det heliga nitet gick då så långt, att i Basel näktergalen blef förklarad för djefvulens fogel och högtidligen bannlyst, emedan den med sina smältande toner sjöng synden in i menniskohjertat. Nå ja, näktergalen är af goda skäl beskyddad mot öfvervåld här hos oss, men kanhända bannstrålen kan komma att träffa våra talltrastar och siskor? Och alla dessa osynliga interdicter, all denna gråa försakelse, — för att oskådliggöra för oss den himmelska lycksaligheten! Man berättar att barn i London kunna växa upp i denna stengraf utan att någonsin hafva sett ett träd. Alla beskrifningar, alla