VI
icke något ondt dermed, kära vänner! Det är det slags inbilskhet som kommer öfver oss när vi stå på Snöhättans spets; den förgår genast, när man åter stiger ned i dalen. I umgänget med andra blifver man alls icke vidare intressant längre; man är till och med rätt glad att få gälla för något, t. ex. för en med sundt förstånd begåfvad menniska.
Således skolen I, mina kära öfverseende kamrater i lidandet, icke misskänna mig. I skolen erinra eder, att jag har lefvat för litet i dalen och för länge på dessa lifvets skagastölstinnar som kallas ensamhet. Ack, min själ har druckit för långa, djupa drag ur de isande källor, som uppspringa mellan tystnadens och saknadens jöklar, och det just under de år då den som varmast trånade efter sol och ljus, och derför skall det blifva ensamt, det jag vill berätta, och sorgset, emedan det är ensamt.
Men med detta långa företal har jag ännu icke kommit mig före att berätta. Hvad tiden har gått. Hör! redan gal tuppen! Och denna bleka gryning, som plägar så gladt bebåda vår morgonslummer, ser jag redan långsamt sänka sig ned från höjden, och jaga skuggorna ur deras gömslen. Lampan strider med döden; det var hennes sista förtviflade uppblossande! Till de slumrande nedstiger morgondrömmen, den ljusaste, klaraste och lyckligaste af alla drömmar; men vi vilja blott sofva, alls icke drömma … vi hafva icke tid att drömma … Se der är dagen! Nu tusen god natt!
