72
utom jag, som icke kunde, som blef ensam hemma, och alla vände de djupt gripna tillbaka. De kunde icke nog uttrycka huru skön, huru förklarad hon hade legat i sin kista.
Också jag lemnade Christiansfeldt kort derefter, för att aldrig mer återse det. Med erfarenhet och verldslig vishet vände jag visserligen icke tillbaka, men dock med en skatt af ljusa intryck som aldrig kunna försvinna. I Christiansfeldt har jag träffat på så herrliga, i sitt slag fullkomliga menniskor, att blotta minnet af dem är en läkedom, när man mången gång måste tvifla på menskligheten; men det är icke mindre en läkedom, en tröst mot den mörka dagens åsigt, att menniskosjälen är en kloak af idel synd och orenhet. Nej, der är skilnad. Det gifves naturer som likasom daggen icke komma i beröring med jordstoffet, men som den, märka de sin tillvaro härnere blott genom att förfriska den fläck, på hvilken de en kort stund dröjde; — naturer ursprungligen så rena och skära, att det förunnas dem att nästan oberörda vända tillbaka till sitt eviga ursprung. Det gifves likaså rena, men större, kraftigare naturer, bestämda att lefva och lida, lida oändligt. Deras gång genom verlden är som bäckens, som har den smutsiga jorden till läger, men rinner sig allt klarare och klarare! Trodde jag icke det, så måste jag glömma Christiane, som var bara ande och själ och godhet i en engels skepnad — Christiane som i min minnesbok blott skref dessa rörande, träffande ord: »Gieb’ts Trennung wohl, wo man sich lieb hat?» — — jag måste glömma de många, många älskliga jag dock, Gud vare lofvad, har träffat på min väg … Också dig, gamla, starka, präktiga, källklara Margareta! Huru har du icke som flinta af stål slagit den första sjelfkännedomens gnista af den unga oväckta själen, och med stränghet och ömhet vårdat den till ödmjukhetens, men också sjelfkänslans smältande, styrkande värme … Och du
