74
hem till honom! Jag har tänkt mig den olyckliga varelsen, stolt och ömtålig som hon var, värnlös midt ibland de fördomar som träffa hennes race — fördomar som hon kanhända icke haft aning om, ty i skolan kom naturligtvis sådan orätt icke i fråga.
Blott om en af mina klasskamrater, hvilken — menskligt taladt — minst förtjente att det gick henne väl, vet jag att hon lefver. rik och lycklig. Nu återstår blott att tillägga huru det gick Schoulzens, Kristianes mor och systrar.
Egentligen vet jag sjelf helt litet om denna familj. Vid min väninnas död blef all förbindelse emellan dem och mig afbruten. Jag for straxt efteråt hem och tänkte väl icke att någonsin träffa dem igen. De flyktiga, enstaka och helt och hållet tillfälliga glimt jag sedan uppfångade af dem, voro emellertid så betecknande, så väckande för tanken, så att säga uppfyllande de långa, dunkla mellanrummen, att det var mig som om jag alltid var dem när. När man i lifvet träffar på sådana öden, så förstår man huruledes de gamle bildade sig ett Fatum. Man kan ha svårt nog ännu att hålla tron på ett sådant från lifvet.
Några år voro gångna, då jag på en resa kom till Hamburg. En dam af mina bekanta, som kände något till familjen Schoulz, berättade mig att de nu bodde i närheten af Hamburg, men att fru Schoulz återigen hade haft den sorgen att mista en fullväxt dotter. Det var den vackra A. Smärtsamt berörd af denna underrättelse, som så lefvande för mig återkallade det förflutna, beslöt jag att besöka dem. Jag blef ytterst vänligt mottagen, sedan jag först hade förklarat hvem jag var, ty i början kände de icke igen mig. Åter djup sorg! Nu voro blott de två yngsta, mina skolkamrater, och den äldsta dottren qvar. Minnie höll fullkomligt hvad hon hade lofvat. Det var en strålande skönhet, dock mera af en sällsam, än egentligen fängslande art. Man kunde hafva gjort henne till feen Lorelei, eller till en af dessa
