mystiska, marmorbleka qvinnoskepnader som Heine besjunger i sina Lieder och som man icke vet om de tillhöra luften eller jorden. Ej en gång det svagaste spår af rodnad var att se på detta bildsköna ansigte, som den eleganta sorgdrägten gjorde ännu mera lysande. Fru Schoulz reste sig en gång under en paus, gick fram till mig och sade, i det hon med begge händerna fattade mina: Ni höll af min Christiane! Minnie deremot gjorde icke en häntydning till vårt vistande i skolan. Hon var artig, förbindlig som en dame är mot en främmande dame, men icke mera. Hon talade om Hamburg, om Paris, och att de hade tänkt på att göra en tur till detta sista ställe, hvaråt hon mycket hade gladt sig; men nu hade hennes mors hälsa tvungit dem till att förändra denna plan, så att nu ämnade de inom kort anträda en resa till Harz och kanhända till Schweiz. Jag lemnade dem, i det jag önskade, att denna färd måtte riktigt styrka och förfriska dem,
Ett par år senare återkom jag till Hamburg, denna gång för ett längre uppehåll. Då jag träffade den nämnda damen, föll samtalet återigen på Schoulzens. »O, den arma!» sade hon, »efter det sista slaget som träffade henne, har hon flyttat bort, jag vet knappt hvart». Ja, svarade jag lugnt, det hade redan händt henne när jag var här sist: då stod hon i begrepp att göra en resa till Harz, jag hoppas den gjorde dem godt.
— Harz! men det var ju just der, olyckan träffade henne! Just som hon hade nått Brocken, dog en af hennes döttrar af nerfslag. Hon förde hennes lik med tillbaka.
Jag stod förstenad: Store Gud! … Det var väl inte? … Jag förmådde icke att uttala ordet.
— Minnie hiess sie; ein wunderschönes Mädchen, gebildet, in jeder Beziehung ausgezeichnet, sade min tyska väninna undervisande. Ack, jag visste ju mer än hon!
