Sida:Under Långa Nätter.djvu/84

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

76

Åter gick en rad af år. Jag hade sjelf erfarit hvad sorg och förlust ville säga, men hade utaf så mycket nästan glömt familjen Schoulz. Jag hade rest till Köpenhamn der min man uppehöll sig för att begagna Rosenborgs brunnskur. Vi bodde vid »stora Kongensgade». I fönstret midt emot sågo vi ofta en gammal fru sitta, lutad öfver en bok, som om hon läste uppmärksamt. Läste hon icke, så satt hon orörlig och såg framför sig. Värdinnan berättade oss att det var en enkefru von Schoulz, och af flera omständigheter kom jag till visshet om att det var min Christianes moder.

Har hon inte två döttrar? frågade jag, i ångest för att få höra något rysligt. Jag har icke sett mer än denna, jag tror att det är den enda hon har igen. Jag tordes icke fråga mer, jag ville icke veta mera, jag var blott ängslig för hvilken det kunde vara. Då kom en ung flicka ut genom dörren midt emot och gick ned för gatan. Det var den yngsta af systrarna.

Fru Schoulz är nu längesedan död, men Elise blef sedermera gift med en mycket bekant man,[1] och hon lefver ännu som hans enka i Köpenhamn.

Nu tusende godnatt!




Tolfte natten.

Straxt efter min hemkomst från Christiansfeldt följde min konfirmation, till hvilken min far beredde mig med allt det allvar och den grundlighet som voro honom egna. Han gaf mig ganska försvarliga lexor, och genomgick dem i långa förklaringar och samtal. Det var lyckliga dagar jag upplefde den sommaren,

  1. Norrmannen general Rye, som föll i första danska kriget.