Sida:Under Långa Nätter.djvu/87

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
79

tung nog för dem som icke delade densamma; det var alltid med en viss bäfvan min mor hörde honom anmäla en ny gäst, och jag har hållit ut med mer än en frivillig kammararrest utaf den anledningen.

Aldrig glömmer jag min förskräckelse då han en gång, när jag var på ett besök i staden, kom med en vagn för att afhemta mig. Jag trodde att vi skulle resa ensama, en resa hvartill åtgick omkring en dag, emedan vi den tiden ännu icke fått jernväg. Vagnen innehöll dock, förutom Henrik sjelf, en bur med två kanariefoglar, ett oljefärgsporträtt, en engelsman, förutom åtskilliga andra produkter af konst-, djur- och växtriket. Vidare Bella, Henriks franska vindhund, hvars fina tassar icke tålte den långa steniga vägen. Henrik skulle ha uppsigt öfver Bella, engelsmannen öfver buren, jag höll porträttet, men hvem skulle se efter engelsmannen? Den första milen gret jag under det jag af och till sneglade åt sidan, dock lugnad af att jag blott såg en stor, krokig näsa sticka fram ur en lika så olöslig inpackning, blef jag till slut dristig, likasom grodorna i fabeln, till hvilka Zeus nedkastade pålen, och då ännu en mil hade gått, försökte jag att inleda ett samtal. Denna gång hade förskräckelsen varit blind. Allt efter som han utvecklade sig något ur sin brittiska otillgänglighet, hvilken han dock aldrig riktigt släppte, kom i dagen ett af de bättre exemplaren af hans slägte. Mr P. var en lärd och bildad man, och ägde helt säkert högst respektabla egenskaper, hade man blott fått tid att arbeta sig fram till dem.

Han utmärkte sig eljest för den pretention, det orubbliga allvar med hvilket han kunde säga de löjligaste saker, utan att hafva en aning om den verkan de frambragte. Han var språkkarl, och gjorde sig isynnerhet till med sin grundliga kunskap i norskan, som han efter tre månaders uppehåll i landet förskaffat sig. För att denna hans skicklighet skulle få sin