Första natten.
Under mina första ungdomsår förde jag dagbok, hvari jag dock ej skref hvarje afton, utan liksom när man under en sjöresa ligger för vindstilla, blott då, när jag kände grunden fast under mig. Dagboken lemnade efterhand plats för den friskare, fullare och i alla hänseenden rikare brefvexlingen. Äfven denna förstummades så småningom, i samma mån som de herrliga menniskor, med hvilka den fördes, nedstego i grafven och lemnade mig ensam på skådeplatsen. Då tänkte jag mången gång, när jag såg dessa massor af bref och papper: Måhända vore det mödan värdt att ordna dem och försöka på att få ut något helt deraf. Om alla dessa spridda stycken konstrikt sammanfogas till ett helt, hvad månde så blifva deraf? Det skulle dock alltid blifva, ett ganska märkligt stycke menniskolif, icke märkligt på grund af några ovanliga och spännande kombinationer af händelser, men genom den själens inre glöd, de fulla hjertan som klappa deri. Men, men! hvem skulle läsa det? Jo, jag ville försegla det och testamentera det till ett af mina barn, som vuxit upp till att göra sig förtjent af detta arf, ett af mina barn, som kanske vore det minst begåfvade, blefve det minst framstående, men som jag redan nu med smärtsam sympati känner skulle blifva det minst lyckliga, det hvilket skulle ega mest hjerta, det ömtåligaste, svagaste, starkaste hjertat af dem alla.
Men jag misströstade alltid om att få detta oerhörda arbete fullbordadt. Den tråd som genomgick det hela hade en gång plötsligt blifvit afsliten, liksom underhafstelegrafen, hvilken brast just då man drömde
