84
En scen vill jag ännu berätta, som jag undrar på att Henrik icke sjelf har omtalat i sina lefnadsskizzer; han måtte hafva glömt den. Den skall till öfverflöd erinra oss om huru nära det tragiska ligger våra uppsluppnaste harlekinader — hvem har inte känt det! och hvilken Guds välgerning det är att kunna skratta och vara glad någon gång i denna verlden!
Under ett besök hos öfverstlöjtnanten, hvarest några herrar voro församlade, hade Henrik drifvit sitt skämt med M. väl långt. Såvida jag ej tager fel, hade han i en underlek undrat om M., att det var en besynnerlig måne, som lyste sämst när han var full. Det var det slags »spirituella» hänsyftningar han alls icke tålde, till och med icke af Henrik. De andra uppeggade honom för roskull, och sade till honom att detta gick för långt, hans ära kräfde att han utfordrade Wergeland. M., som kanhända just var i månens första qvarter, fann detta högst befogadt. Duellanterne infunno sig samma afton i ett tomt kallrum, som låg i en afsides del af huset, hvar och en af dem med en af öfverstlöjtnantens ryttarpistoler, hvilka visst hade varit laddade 1814.
H., såsom den utmanade, sköt först. Sekundanterne dundrade i golfvet och kastade en kula eller något annat på M. som föll i den tillskyndande sekundantens armar. Är Ni sårad? Obetydligt, sade M. och torkade ångestsvetten från pannan. Nu skulle M. skjuta. Henrik borde falla, så att man kunde få se M. som förtviflad segerherre. Men detta skämt glömde de. M. skjuter ädelt, efter hvad han sedan försäkrade, en knall skakar hela huset; när man ser efter har en kula borrat sig in i väggen några tum högre än H:s hufvud, och der sitter den ännu den dag som i dag är. Först långt efteråt fingo vi veta denna händelse.
Sådana scener kunde jag berätta många, men jag tänker att dessa äro nog som prof. Hvad intryck de gjorde på mig den tiden då jag upplefde dem, kan
