Sida:Under Långa Nätter.djvu/93

Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
85

jag icke göra mig sjelf reda för. För en ung flicka som just skall begynna lifvet och står osäker och förväntansfull framför det, voro dessa min broders excentriciteter alltid en underlig inledning. Jag saknade undsättning, någon som kunde fylla och verka dämpande, någon med hvilken man kunde skratta, om ej annat. Detta kunde blott ske under ferierna, när vi fingo besök af mina eller min yngre broders bekanta.

Efterhand bildade sig en liten krets, hvilken samlades under en rad af år, förnämligast under sommarferierna, men några gånger också under julen. Då blef jemnvigten återställd; Henriks närvaro märkte vi blott som en högröstad källa, som vederqvicker utan att störa. Tonen begränsades, men blef aldrig matt eller tvungen. Ännu kunde det utveckla sig hela timmar, fulla af lekande humor. De voro herrliga veckor dessa; det hvilar öfver dem ett skimmer af behag, friskhet och romantik, som jag icke har ord att beskrifva.

Man kan begripa att för damerna i denna vår krets var Henrik alltid något som den från himlen fallna pålen i fabeln. De började med en viss fruktan, men de märkte snart att han icke var så farlig, och slutade med att tycka om honom. Han blef på sitt sätt artig riddare; man gaf med sig, och sökte att gå hvarandra till mötes. Således fogade vi oss modigt i hans bön om att få köra oss till en julbal i »pilen», en af honom sjelf uppfunnen pulk, smyckad med flaggor och vimplar, som helt och hållet hade formen af en spetsig båt. Det var temligen djup snö, och vi förutsågo mycket väl huru det skulle gå. Men när Henrik hade lagt sin vadmalsrock (hans patriotism tillät honom ej då ännu att bära annat än norska produkter) för damernas fötter och uppträdde i kläde till deras ära, så tordes de till återtjenst ej göra mindre än åka i »pilen» med honom. Vi betingade oss blott att han icke skulle stjelpa mer än