86
tre gånger; emellertid lågo vi fyra gånger i de mjuka snödrifvorna. Ack, mina damer, som kanhända hören detta! I rysen vid att tänka på denna färd! tänk, i finnpulk och med Henrik Wergeland! men jag försäkrar er, att ingen af oss, och kanhända icke en gång J sjelfva, mina damer, har i våra makliga vagnar farit på bal så glada, så hjertligt förnöjda, som vi i vår pulk, och vi voro också verkligen nätta! — ja, kanhända just derför. Våra hvita klädningar togo dock icke synnerlig skada. De måste blott torkas litet vid spiseln, innan de gjorde uppseende i balsalen.
Vår krets fick ibland en kär tillväxt i våra grannar på Ullensager. Denna musikaliskt kännande och begåfvade familj hade nyligen flyttat från de Bergenska fjorden till Ullensagers sorgliga, nakna sandslätter; de visste derföre fullkomligt att uppskatta den Eidsvoldska naturskönheten. De voro rätt tacksamma gäster att ha. Så länge presten lefde, denna fina, varma, ungdomsfriska gamle, som var »skön i sin nedgång», som en skald sade om honom, följde han också med; sedan var det de unga som ständigt besökte oss. När mina väninnor, det Dirikska systerparet,[1] lemnade oss, hade det nästan blifvit en regel, att jag följde dessa till U. prestgård för att der afsluta vår sammanvaro för sommaren. Här skiljdes vi då; de för att draga hem till sina husgudar i Kristiania, jag till det stilla naturlifvet i mitt hem, hvars ensamhet då under tiden kunde kännas dubbelt tryckande.
Var det sommar, så gjorde vi ibland stora utfärder, mera sällan dessa mindre, som ofta blott verka störande. Trakten kring prestgården är så outtömligt
- ↑ Döttrar af statsrådet Diriks, af hvilka isynnerhet den äldsta Emelie var min intima väninna och mångåriga korrespondent. Af de fem ovanligt begåfvade systrarna lefver nu ingen, de bortrycktes alla tidigt.
