rik; hvad skulle vi söka i den vägen, som var vackrare? Men en gång emellan gingo vi till fjälls, bestego Mjösberget. Inemot aftonen drogo vi upp åt skuggsidan till, för att kunna komma ut till »Rödklippan», från hvilken man kan se solen gå ned öfver Hurdalen. Vi rastade på kanten af denna märkvärdiga brant, som går så lodrätt ner, att det ser ut som om man kunde kasta småsten ned i tjärnerna, hvilka dock kanhända ligga en god halfmil ut på skogslätten. Så gick natten, som ingen natt är, men blott en gyllene skymning, hvari afton och morgon mötas i en enda lång välkomst- och afskedskyss. Ett par sådana skymningstimmar, och solen dyker opp öfver den aflägsna, blåa linien i norr, och kastar en blek ljusstrimma öfver Mjösen, hvars hela spegel vi hafva framför oss. Nu ligger Hurdalen mörk under de i matt kopparfärg upplysta åslängorna. Huru ser icke denna trakt, som låg der så leende i aftonsolen, — huru ser den icke vild och öde ut, i den kalla morgonbelysningen! Eller vi rodde upp åt Mjösen (denna herrliga sjö, som, omkransad af våra rikaste, fruktbaraste ängder, Henrik med rätta gifvit namn af "Norges klappande hjerta», — i dessa goda, gamla, bredbottniga dölebåtar, som kanhända numera icke finnas, besökte herrgården på Helgö ett par dagar,[1] och drogo så hem igen, icke utan åtskilliga småäfventyr och fataliteter, som naturligtvis alldeles icke nedslogo vårt mod, men läto oss blott dubbelt känna det behagliga i att komma tillbaka till den kära prestgården. Också far och mor, begge af naturen sällskapliga, lefde upp under dessa veckor, och togo ofta del i våra utflygter.
- ↑
Se som to Elskende Thotn og Stange-Stranden
I Mjösens Speil beskuende hinanden,
Men sig mig upartisk, hvo vandt,
hvo venest er, hvo fagrest smiler?
Umuligt, thi Skjön-Helge hviler
imellen begge som et Elskovspant.
