88
Huru egendomligt afskiljda, icke liknande något senare upplefvadt, stå dessa sommardagar för mitt minne! Var det en brist att man icke förstod eller kunde förstå det medan man stod midt i detsamma? Man skall hafva lefvat, iakttagit och sammanliknat det först! Men hvad blir det då af naiviteten och det sprittande lif, som gaf dessa dagar sitt särskilda, förnämsta behag? Och de herrliga menniskor, som delade dessa dagars fröjder och gaf dem sin rätta invigning! Som syner midt uti ökensanden stiga de vinkande upp, den ena efter den andra, dessa stora hjertan, hvilka en gång voro som ett med mig, och benådade mig med en vänskap som döden först har kunnat lösa — alla, alla äro borta!
Min far hade på min bön byggt en liten paviljong på en skogsbevuxen udde i dalen, hvarifrån man hade utsigt öfver Andelfven.[1] Det var blott en trädbarack, hvars väggar hvar sommar bekläddes med alla slags kulörta mossarter, hvilket såg mycket bra ut. Efterhand grodde björkarna så samman öfver den, att den nästan doldes, och det platta taket blef sjelf en löfsal. Till denna paviljong vallfärdades sent och tidigt. Här dracks té, kaffe och punsch; den blef ett slags medelpunkt för våra sällskapliga förhandlingar. Alla de pikanta småkonflikter och allt det skämt, som utvecklar sig der hvarest ungdom och qvickhet mötas under de gynnsammaste omständigheter, det vill säga när de intet annat hafva att göra än att skaka hvardagsdammet af sig och blifva älskvärda, funno sin lösning under dessa björkar. Hvarje anmärkning som önskade att förblifva anonym, blef anförtrodd åt väggen, och svaret lät icke länge vänta på sig. Så småningom betäcktes väggarna med inskriptioner, dels af lyriskt, men förnämligast dock
- ↑ Andelfven, mera bekant för sin idylliska skönhet, än för den märkvärdigheten att den går alldeles under fönstren af det politiskt ryktbara Eidsvolds bruk.
