rekommenderar såsom outslitliga: jag har läst ert verk, jag vågar förutspå det odödlighet; men nej, han säger det icke, då han ej har sett ditt namn tryckt; en skomakare känner de medborgerliga rättigheterna, han är en gentleman: anonymiteten är honom helig. Och slutligen utom staden gäller anonymiteten fullkomligt. Tänk hvilken lisa att kunna stiga i land i Holmestrand, Brevig eller något riktigt vackert ställe, Laurvig t. ex., utan att vara känd af ens en katt. Man är ej mera en personlighet, man är ett namn, en abstraktion, en passagerare. Ingen som helsar på en, ingen som frågar efter om man har råd till den hatt man går med och hvad man månne fått i honorarium för det sista arbetet. Ingen som undrar öfver att man reser för det man tycker om att resa, för att man öfverhufvud älskar sol, sjö och gröna skogar. Ingen som menar att sådant kunde man godt vara förutan, att man godt kan skrifva böcker och skildra naturen och menniskolifvet i ett nätt, instängdt rum; man har ju till och med exempel på författarskap i Blå tornet. Och räknar du för intet att inga fiender mottaga en då man kommer, och att man ej lemnar några ovänner bakom sig, då man drager bort?
Vårt samtal blef efterhand lugnare och mindre polemiskt, och då vi kommo att tala om författarnes öde i allmänhet, möttes vi i den skönaste enighet. Der utspann sig efterhand ett slags klago-duett emellan oss, icke olik de gamle bardernes täflingssånger, i hvilka de skildrade sitt folks tapperhet och lidanden. Jag vill ej betunga läsaren med denna vexelsång i sin helhet, utan blott så mycket som möjligt återgifva hufvudsumman deraf. Min vän var sjelf författare. Han hade skrifvit en samling dikter, hvilka stått särskildt aftryckta i »lllustreret Nyhedsblad», och hade haft den tillfredsställelsen att kritikerne alldeles icke omnämnt dem. Hade han blott låtit sig nöja med detta stillatigande (stilla succès)! Men äregirigheten frestade honom; han utgaf dem särskildt;
