igenom fingo de liksom en kropp, något hvari det kunde stötas — och flux hade de stöten genom lifvet.
»Ingen känner bättre än jag», sade han, »hvad en författare i och för sig måste lida, och nu till på köpet här under våra förhållanden. Han är af alla konstnärer den ende som ej har någon arena för sin konst, och hvars varmaste utgjutelse måste sakna den lön, den uppeldande sporre som ligger i en omedelbar vexelverkan. Tonkonstnären, talaren, skådespelaren, till och med jonglören står ansigte mot ansigte med sin publik. Han kan tala med den, klaga för den, de bästa äro tillstädes och kunna höra honom och försvara honom. Han elektriserar och elektriseras, Ensam sitter författaren; ensam, trött, trött intill döden, eller störd och neddragen af tusende andra, främmande ting, måste han ofta afhaspla sin tankespånads invecklade trådar. Hvarje ny, öfverraskande idé, hvarje fråga, hvarje brännande utrop qväfves i tumlet omkring honom, eller genljuder emellan ett nattligt, kallt rums öde väggar. Allt hvad hans själ äger af gratie, lif och humor, dess ömtåligaste, finaste toner fångar han, bereder dem mödosamt och utsänder dem, för att en gång — men när, i hvilket ögonblick? — träffa på den likstämda själ hos hvilken de kunna slå ned, till hvilken de kunna tala. Om en månad kommer kanske svaret. Två spalter i dagens tidning! O, läs dem icke! När parterren hyssjar står skådespelaren lugn och leende. Måhända kastar han en enda blick ut i mängden, och detta stumma vädjande når hjertan som ännu klappa vid hans sista ord. En renare kör tilljublar honom tack, de finaste händer sända honom en blomma. Men skalden! huru, när och hvarmed belönas han?»
»Det vet jag inte», svarade jag; »men jag vet blott att en skaldinna här i vårt land är bäst tjent med att hvarken få tack eller otack, och om möjligt ej vara någon person alls. Hon borde åtminstone aldrig gå i andra hattar än huldrehatten. Evige
