Han borde kalla mig tant. Ni för gammal, sade jag; ni är endast tre år äldre än han. Hon var då tjugusex år och han tjugutre. Men han var så stadig och utmärkt till förståndet, att man tänkte sig honom vara mycket äldre. För årens skull kunde det måhända gå an, men hjertat, hjertat har också sin ålder; jag är för gammal för honom, sade hon igen.
I landsorten får man veta allt som händer derinne i Kristiania. Ja, det är förunderligt nog; men det är sannt som jag säger, att ryktena gå alldeles som ett varsel före händelsen, isynnerhet när det är något som ej. är godt. Och så fick jag höra berättas under ett besök hemma, att det var slut emellan min fröken och herr Ernst. Det var tyvärr sannt. Det var hon som hade slagit upp. Ingen kunde förstå orsaken; ty de hade sett så lyckliga ut och alldeles som om de passat utmärkt väl för hvarandra. Och det blef öfvermåttan mycken undran och tal derom. Men på henne kunde jag ingenting märka då jag återsåg henne, och icke heller tordes jag fråga. Men nämnde hon hans namn, då blef hon så underlig, hon darrade på målet; o, det skär mig ännu i hjertat när jag tänker derpå!
De dogo begge icke långt derefter. Han först, och hon ett år senare. Jag var då redan förlofvad med min salig man och skulle just hålla bröllop; men det blef uppskjutet för att jag skulle kunna resa in och sköta henne. Då hon låg på sitt yttersta sade hon till mig en natt: «Jag har intet att gifva dig, kära Kristin!» — ack, hon hade gifvit mig så mycket — »men jag skänker dig mina bref . . . och Ernsts som jag har fått tillbaka. När du nu sitter som en lycklig och aktad hustru hemma i din födelsestad, så kan du en söndagseftermiddag, när du har en ledig stund, roa dig litet med att läsa i dem», sade hon. »Mycket deraf kommer du att ej förstå; men du skall alltid finna något som kan glädja dig, och du
