skall tänka på mig och Ernst. Tag dem der i byrån till höger i det röda saffiansskrinet; tag du hela skrinet. Till venster ligger en annan liten packe i gult omslag; den skall du bränna upp; lofvar du mig det?» sade, hon. En annan gång åter sade hon, att den packen skulle jag lägga under hennes hufvud i kistan; men då var hon ej vid riktig sans; och jag som var harmsen på den der packen, jag vet sjelf inte för hvad jag tog den och brände upp den.
Det är nu af dessa från en så kär hand erhållna bref som jag sänder er, ärade fru, några stycken. Jag har utvalt just dessa, emedan det var dem jag minst förstod af allesamman, och just emedan de äro så fantastiska, så fulla af bilder och liknelser — ni förstår nog hur jag menar — så tänkte jag att ni, käraste fru, skulle föredraga dem. Det finnes törhända något deri som förklarar hvad det var som skilde dessa ädla och olyckliga menniskor åt. Att dessa kära bref för mig varit en skatt, en outsägligt kär skatt i de enkla, tarfliga vilkor i hvilka jag lefvat — nöjd emedan de blifvit mig beskärda af Gnd! — det behöfver jag ej säga er. De väckte erinringar om en högre, ädlare verld, af hvilken det varit också mig förunnadt att se en glimt, ett minne som endast har stämt mig till vemodig glädje, men som aldrig, lofvad vare Gud! har förmått väcka obelåtenhet eller missnöje i min själ. Så kan doftet af hö eller någon torkad ört bringa oss en helsning från den försvunna sommaren; men, Herren vare tack och pris! den påminner oss också om den glada vår vi gå till mötes, den eviga vår i hvilken vi alla hoppas att se hvarandra åter och der intet olyckligt missförstånd mer skall skilja oss åt.
