- Min käre, snälle vän!
Tack för ditt sista, för mig så innerligt kära besök. Gud fröjde dig, som vill glädja din gamla tant med att titta till henne i hennes ensamhet. Ditt muntra, angenäma sällskap har just gifvit mig, gamla menniska, lif igen; jag skall länge hafva godt deraf. När jag nu sitter i mina stilla betraktelser måste jag mången gång le för mig sjelf, då jag tänker på alla de upptåg och skämt du hittade på. Gjorde du mig ej ordentligt din kur, alldeles som om jag varit ett ungt, tjuguårigt blod! Vår Herre allena må veta hvarifrån du fick alla underliga uttryck och liknelser; men visst och sannt är, att hade blott mitt hufvud varit litet skröpligare än det är, så hade du just kunnat inbilla mig att jag var en ung och vacker flicka, till hvars gunst du giljade; så lefvande kunde du agera och förställa dig. Men, Gud ske lof! ännu är jag ej barn på nytt; och jag vet att jag är din gamla tant, som rätt hjertligen håller af dig. Blif nu icke trött på att återigen stafva igenom ett bref från mig; nu känner du ju till mina kråkfötter; men, min käre vän, jag måste ju skrifva om jag skall få tala ett förnuftigt ord med dig! När du är hos mig och kommer med alla dina underliga infall och tokroliga talesätt, så blir jag helt hufvudyr och vet till slut icke hvar jag är hemma. Mången allvarlig berättelse, månget råd, mången nyttig varning har du på detta sätt förspillt. Jag måste ju sörja något litet för min lilla vän, då han sjelf är så likgiltig för sin egen dyrbara helsa. Tro mig, gamla tant Helena känner verlden och har upplefvat mer än en förskräcklig följd af ungdomens oförsigtighet. Den badningen! den badningen! och det i kallt vatten! hu då! Jag ryser vid att tänka derpå. På min tid kände man ej till bad, och derföre voro
