Den dag då jag för dig hem gör jag korstecknet öfver dig, och de hafva förlorat sin makt öfver dig.
Gud tröste mig! tänkte jag, då jag hörde detta konstiga tal; nu börjar den stackars gossen fantisera igen och inbilla sig att jag är ung, och så blef jag alldeles konfys och kom ur konsepterna; men det var sannerligen icke min skuld, utan min egen, lille väns, att han gick miste om den historien.
Men det kan vara tid på att jag slutar; förlåt mig min pratsamhet. Allting är här på det gamla viset — slagt och bak till jul ha lyckligen gått för sig. Gör du en liten tur hitut, så skola, vi ta oss ett parti piket tillsammans, det vet jag du tycker om; och så skall jag berätta dig de sista drömmarna som jag haft — de äro mycket besynnerliga. Och nu hjertligen lef väl, mitt kära barn! glöm icke mina förmaningar; du vet det finns ingen som menar bättre med dig än
P. S. Skrif snart till mig. — Maren säger, i det han ser öfver min axel: »Herre je, så’nt långt bref fröken kan se å skrifva.» — Åh ja, Gud ske lof för mina ögon; med hörseln är det si och så.
Ditt bref af den 15 hujus har jag riktigt emottagit och genomläst med all tillbörlig respekt. Tack för de många goda råden; de tolf paragraferna skola tills vidare, så länge jag badar, vara mina dagliga tolf budord. Särdeles intresserade det mig att höra det tant har öfverstått slagten och baket till jul. Voro gässen feta? Tant, som är så praktisk, måtte här riktigt varit i sitt esse, och jag kan tänka mig huru brådtom hon skulle haft ända in på sena natten.
