Men så kan du nu också sitta lugn och trygg i den stora länstolen emellan väckaruret och valnötskåpet och riktigt hvila ut och tänka på alla dina underliga drömmar, som du har lofvat att en gång skrifva upp åt mig.
Men, tant! jag tror verkligen att du har smittat mig med dina nattliga syner; ty allt sedan den långa, förunderliga syn du sist berättade för mig, har jag också haft en släng af slefven, som man säger. Det hör annars ej till ungdomen att drömma mycket; den blickar framåt, icke gerna tillbaka. Och dessa underliga syner, som vi kalla drömmar, äro ju som oftast blott reflexen af det vi upplefvat; likasom det är i aftonskymningen, då stillheten faller öfver vattnet, som stränderna trognast afspegla sig. Det blir således de gamles sak att drömma. Men icke alla gamla drömma vackert; dertill fordras åter något som du just har, tant! ty ehuru du är så gammal som Sibylla, som upplefde de sibyllinska böckerna, så finns det dock något visst ugnt hos dig; ja, det är förunderligt, att så snart du blott begynner på att förtälja, märka vi det till och med på ditt språk. Det börjar understundom med sjuttio; men bäst som det är kastar det bort kryckorna och dansar åstad, till vår stora förundras, som hade det fyllt sjutton år i går. Nu skall du få höra min dröm.
Jag tyckte att jag förlustade mig med att gå på skidor nedför Wettakollen[1]. Men bäst det gick åstad, märkte jag att någon annan stod bakom mig på skidorna. Jag fick knappt tid att ropa: håll fast, eljest falla vi begge, så gick det åter åstad öfver snödrifvor och nedbrutna gärdesgårdar och bort öfver skaren, så att jag var nära att mista både hörsel och syn. Men då jag stannade långt nere på slätten och vände mig om, såg jag att det var en ung flicka; en blå klädning
- ↑ Ett fjäll nära Kristiania, hvarifrån man har en ypperlig utsigt.
