den blomstrande myrten satt en enda stor, full, röd ros. Der sitter den just som en fången riddarebrud, som längtansfull tittar ut från sitt fängsel, tänkte jag. Då trädde gamla jungfru Jordhög in, hon som i så många år hade styrt om hushållet. I början märkte jag ej den gamla, trogna själen; hon hade en tyst smygande gång, och jag var, sanningen att säga, emellanåt fallen för att försjunka i tankar. Nå Jordhög! sade jag till henne då jag blef henne varse, är det tid på att jag gör mig färdig? Inte ännu, barnet mitt, vi vilja vänta litet. Herre Gud, sade jag, hvad har kommit emellan! Ingenting annat, sade Jordhög hemlighetsfullt, än att brudgummen först skall födas till verlden. Ingenting annat? upprepade jag tankspridd. Ingenting annat, skrattade gojan borta i vrån, och det var sannerligen det första ord som kommit ur dess mun den dagen. Nå, så får jag vänta en stund, och den gamla gick. Men jag satte mig ned vid fönstret och såg än öfver de blomstrande terrasserna ut till sjön och lyssnade till fågelqvittret och humlornas surrande, än på den utsirade ramen och bilden derinom, än pladdrade jag litet med papegojan; tiden blef mig alls icke lång. Men öfver naturen drogo flygtiga skuggor, som när skyarna jaga en frisk solskensdag. Jag satt drömmande och stirrade på väggen, hvilken än ljusnade, än mörknade i hastigare och hastigare vexling.
Huru länge jag så hade setat, vet jag ej; men då jag vände mig om hade den gamla jungfru Jordhög åter trädt in. Hennes gestalt förekom mig i skymningen ännu tunnare och längre än vanligt. Hon tände ljusen och stängde luckorna för fönstren. Nu då, Jordhög! ropade jag. Åh, han växer raskt, det blir ett ypperligt hufvud; folk säger att af honom blir något utmärkt. Tror du det kan dröja länge än, du ? Jag är rädd för att rosen skall vissna. Men hu, hu, hvad här är kallt! En stund skall det nog dröja än, sötungen min! sade hon med en
