nystickade, hvita vantar. Utanför slog sunnanvinden mot rutorna och jagade hvinande mellan de torra grenarna i trädgården. »Äro bladen fallna från träden?» mnmlade jag; jag tyckte mig så lifslefvande tillbaka i mina unga dagar. Men hvad här är kallt! och jag som sitter med bara fötter, nu! det lär jag få mig en hygglig hosta efter.
Nu klappade det på dörren och in trädde med hast en bekant gestalt. Och du, min vän, var det, i svarta kläder, med fina manchetter, men — med en stöfvel och en sko. O! ropade du; ändtligen, ändtligen har jag dig! Du har måst vänta länge, älskade Helena! men nu är jag kommen för att hemta dig; nu skall ingen makt, intet gyckelspel mera åtskilja oss! . . . Ja, du ser förundrad på mina fötter! Så har jag skyndat mig, att jag blott dragit på min ena stöfvel! Ernst, Ernst! skrek jag, se på mig! är jag inte din gamla tant Lena? är jag inte? Nej! afbröt du mig; du är Helena, min brud! Der ligger ännu brudklädningen och dina hvita brudskor; skynda dig, min Helena, det är sent! Oviss, förstummad, öfverväldigad såg jag bort till soffan, der vantarna lågo . . . Kom mitt hjertas prinsessa! tag dem straxt på! Ack hur länge, hur länge har du setat här i det lutande tornet och frusit och väntat på din trogne riddare. Dina fötter äro ju alldeles kalla; kom låt mig värma dem! och du sjönk ned på knä och fattade min fot, som du andades på och gömde vid din barm. Ack! ropade jag:
Förspilld, förspilld är din möda all,
Den lågande skriften min blod har gjort kall.
Den smugit sig ner i mitt hjertas grund;
Hvart leende bort den stal från min mund,
Jag skådat dig en gång i barndomens dröm;
Du lofvade komma så trofast och öm.
Men borta du dröjde så lång en tid;
Min ungdoms blomster ha vissnat dervid.
