Den lågande skriften mitt sinne har dårat,
Har druckit min gråt och kinden min fårat.
Nu är det för sent, hvi dröjde du så?
Nu innan jag dör kan min sorg du blott få.
Då for du upp, kastade dig som en rasande öfver Jordhögs gåfva, de sju svarta böckerna, som ännu lågo på bordet, och slungade den ena efter den andra in i kakelugnen. De gamla permarna sprakade lustigt, och det hven, och lågorna hväste som instängda demoner; men från bladen uppsteg en tjock rök, som inhöljde oss begge, tills du slutligen helt och hållet försvann i den. Och blott längre och längre i fjerran hörde jag ännu ditt bedjande rop: O kom, mitt hjertas prinsessa! Kom, o kom!
Nej, nej, nej! så var det icke! Ty vet, jag har drömt drömmen till slut. Då dimman delat sig låg du blek, bäfvande, men med ett leende i mina armar; och jag höll dig fast, fast för alla evigheter.
Då kom åter den gamla Jordhög smygande in genom dörren. På hennes hand satt den gamla, grå papegojan; hon såg icke mera ut såsom något jordiskt, något verkligt, utan såsom en skugga; hon gick bort till elden, der de förbrända bladen ännu lågo i stora lager, medan några gnistor, fridlösa och irrande, ströfvade omkring deri. Och hon rörde vid bladen, som sjönko samman till aska och stoft; och till dig sade hon: jag har under långa tider herrskat i detta hus; jag är dess styrande ande. Då jag förmärkte att du, det stoltaste och dyrbaraste som föddes i mitt rike, ville göra dig fri i öfvermodig glädje, i ungdomligt svärmeri, då betogs jag af fruktan; ty i detta hus får ingen vara alltför fri eller alltför glad, och jag beslöt att fastlänka dig vid ditt ursprung. Och af trollkarlen Valrun lånade jag de sju svarta böckerna som