du har läst. Ack, för sent märkte jag att en enda hade varit nog för att göra dig glädjearm for hela ditt lif. Derföre ber jag om förlåtelse. Förgäfves bad jag Valrun att afbryta trolldomen. Han svarade att det kunde blott en man som var i stånd att bära det tyngsta som finnes på jorden, näst féen Merlinas stora ädelsten, som ingen kan lyfta, — och det är ett ensamt, stolt, såradt qvinnohjerta. Och denne man är funnen; derföre är mitt herravälde slut. Jag ber tusen gånger om förlåtelse! — Om förlåtelse! sade ännu en röst, men otydlig, nästan döende. Och den gamla Jordhögs gestalt bleknade mer och mer bort, och till slut försvann hon i röken tillika med den grå papegojan. Då, gick jag bort och öppnade fönstret; och den qväfvande röken, som steg upp från de förbrända böckerna, drog ut, och vinden tog den straxt och förde den bort. Och derute var åter vår, ja just en vacker, förstkommen vårdag efter ett långvarigt regn. Knopparna på fruktträden hade under natten spruckit ut, och grenarna vaggade sina späda, rodnande barn med moderlig ömhet. I famnen på några af de stora, gråskäggiga, granarna låg ännu snö; men på tufvorna och gräsvallen i trädgården stodo sipporna och de gula Jungfru Maria nycklar i sitt flor, och stararna sutto på taket och musicerade. Och ofvanför trädtopparna såg man elfven glimta fram, och på andra sidan lågo bergen med de italienska linierna. Då vände jag mig om, och der stod du rodnande, en hvit, veckrik klädning omslöt de smärta formerna; och i håret satt en krans af blommande myrten, alldeles som på den dagen du drömde om. Blott rosen fattades; men i dess ställe satt en blekröd hyacint, och klockorna ringde i detsamma och ropade; Kom, kom! Kom, kom! Och vid det du tillitsfullt lade din hand i min, var det som hörde vi långt borta melodien af den gamla riddarvisan.
Nu stillas böljans fart
Mot klippans sida,
