Och in i bugten snart
Syns snäckan glida,
I bugtens trygga famn
Och under skygd af palmer,
Vid näktergalars psalmer
Går snäckan i sin hamn.
Här slutar äfventyret: Gud vare oss sedan nådig!
Berlins gator.
Det börjar bli allt mer och mer allmänt, att norrmän som resa skrifva korrespondenser till hemmet. När man sitter der, kan man nästan icke begripa huru folk, som plötsligen släppes ut bland så mycket nytt och brokigt, får tid och lugn till ofta nog långa, grundliga afhandlingar. Svärma, samla, det faller af sig sjelf; men bearbetningen måste just vara för hemmets långa, stilla dagar. När man sjelf kommer ut begriper man det. Vi norrmän förstå icke att resa i den meningen att slå sig lös. Engelsmännen förstå det. En engelsman tager just så mycket af hemmet med sig som han kan packa på en vagn; men sedan vill han hvarken höra eller veta mera om det, och landsmän skyr han som pesten. Vi inbilla oss att vi resa, vi också: vi måste så mycket bättre kunna det, vi, för hvilka öfvergången är brådare och hvilka det främmande lifvet i sin mångfald måste gripa starkare och mera åtskiljande än något annat lands resande. Men nej! det är icke så. Under dessa främmande intryck lära vi först riktigt känna vår egen art. Moder Norge vet hvad hon gör när hon sänder sina barn så långt bort och på så farliga tummelplatser: hon känner sin makt. Vi märka samtliga likasom en osynlig tråd om benet, hvilken rycker i oss hvar
