gång vi gripa efter något som ingen förbindelse alls har med hemmet. Hafva vi en njutning som detta icke kan bjuda oss, måste vi tänka på det och på några som ej kunna dela den med oss. Man köper icke ett band, en vest, en halsduk, à la det eller det, utan att dertill ovilkorligen knyter sig en föreställning om Carl Johans gata eller Slottsparken, icke en tafla, utan att man allaredan ser den cirkulera i en tacksam, förnöjd krets omkring vårt eget bord, just det bordet. Kommer det för oss ett qvickt infall, så ser man inte en gång om det är riktigt moget eller om det bara är »rödt på den ena sidan», en tankekart inte större än som så: det är dock ingen här som man unnar den. Och således kommer det litet an på hvad och huru mycket vi upplefva, om i stor rikedom och mängd eller så godt som alls intet: hem måste det. Vi likna barn, som icke unna sig ett enda bär på ängen, utan ändtligen vilja träda det på strån åt mor der hemma; men så händer det nog också att mor, i stället för den varma tack vi hafva väntat, säger: det är bara skräp, barn, ät det sjelf!
Till denna sista klass af resande, hvilka upplefva så godt som alls intet, räknar närvarande korrespondent sig, och han kan blott urskulda detta sitt inträngande i raderna af de mycket upplefvande korrespondenterna, med att hänvisa till den nämnda lagen, som despotiskt råder öfver oss alla. Nej, märkvärdigt nog! Jag har hvarken träffat grefvinnor eller prinsessor, hvilka likt féerna i fordna dagar bortföra en i en sky. Jag har hvar dag väntat att detta skulle hända mig. Jag talar hvarken med lärde, vetenskapsmän, stora konstnärer eller statsmän, och det kungliga bibliotek, der man kanhända kunde träffa sådana, har jag blott sett på ett vördnadsfullt afstånd. Väntar man derföre, bortskämd som man är, på grundliga och mångsidiga upplysningar, kanhända i statistisk, belletristisk, geografisk, topografisk, historisk eller kulturhistorisk riktning, så tager man mycket fel. Korrespondenten