markbrandenburgsk bondqvinna och drogs af en liten hund, knappt alnslång. Det arma djuret drog så att det låg nästan utmed marken, med tungan långt ur halsen. Det var ett temligen långsamt skridt, så att det var möjligt att inleda ett samtal med dem. Detta gick naturligtvis ut på en beklagan af hunden och en förfrågan till henne, om den nu också blef väl vårdad i hemmet och fick nog att äta. Han morrade blott och visade tänderna, och jag tyckte, Gud förlåte mig! att djuret, som såg på mig med sin nästan menskligt lidande blick och dock med ett slags vredgad skygghet liksom om det skämdes, stod högre än den med själ begåfvade. Man berättar dock att dessa hundar, när de blifva väl behandlade, äro villiga till detta göromål och sjelfmant ställa sig till förspänning.
Berlinarne hafva en gång fått det rykte om sig, att de äro ett för fasligt gestreicht, raffineradt, kallhjertadt folk. Jag känner för litet till det egentliga samhället, hvilket denna beskyllning väl närmast träffar, för att våga något påstående om den är sann eller icke. Det intryck man får af berlinarne i allmänhet bestyrker den icke. Det hvilar snarare en tillitsväckande, kälkborgerlig godsinthet öfver dem, hvilken har samma verkan på norrmän som en längre tid uppehålla sig här, som en vasslekur. Ett artigt folk kan också det kallas, af hvilket det knappast kommer en grobian på hundra individer. Med ett sannt godmodigt utseende möta de främmandes tafatthet, för att visa en främmande till rätta när denne har svårt för att orientera sig. Aldrabäst kan man döma om en befolknings sätt, om man iakttager det der, hvarest det är ett större tillopp af menniskor, t. ex. utanför vissa butiker, isynnerhet fotografiutställningarna, vid in- och utgången till theatrar, museer m. m., och isynnerhet på hvad mäns förhållande till damer angår, hvilket är en mycket upplysande punkt. Och här hafva vi aldrig sett eller erfarit något som kunde
