stöta till och med det mest ömtåliga sinne. Öfverallt tyckes enhvar blott sköta sig sjelf, dock under ett stillatigande erkänannde också af nästans rättigheter.
Med denna offentliga höflighet förknippar sig ett annat faktum af mera djupgående beskaffenhet, hvilket, ehuru platsen väl icke är den aldra lämpligaste, dock frestar till några betraktelser, det nämligen, att damer kunna gå ensama på gatan, till och med temligen sent, utan att utsätta sig för tilltal eller närgångenhet af något slag. Jag beundrar denna frihet, utan att hittills sjelf hafva vågat att begagna mig deraf. Här gå alla ensama, såsom något hvilket faller af sig sjelf, hvarvid man dock måste tänka sig Berlins breda, präktiga gator, ljusa som om dagen. Om en stad, hvilken visar denna finkänslighet, denna aktning för sina qvinnor, måste man tänka godt. Det är mer än man kan säga om de två större skandinaviska hufvudstäderna, och tyvärr också om vår egen lilla parvenu till en sådan, hvilken allaredan helt flinkt bar tillegnat sig denna de stora städernas vanart. Männerne tyckas ofta hafva ett eget begrepp om heder. När en kamrat har begått ett formalitetsfel, kanhända betänkt sig på att, för en usel bagatells skull, låta sig lemlästa eller expediera in i evigheten, tro de sig hafva skäl till att förakta honom. Men samma herrar, hvilka kanhända äro ifrigast i att stöta en sådan syndare ut från sin krets, blygas ingalunda för att berätta att de hafva skrämt en värnlös qvinna på gatan, på det eller det sättet, och hvilken vet hvem det så har varit? — kanhända en syster, hvilken har vakat hos sin sjuka broder, eller en stackars sömmerska, som, utmattad af sitt mödosamma dagsverke, går hem för att — sy äfven om natten. Det är tappert! Det kunde vara på tiden att detta beteende, hvilket icke kan instämmas för någon juridisk domstol, funne en anklagare i männens eget samvete. Skulle de icke begynna sjelfva att anse det såsom litet... nedrigt? Vi känna ingenting fegare,
