uslare. Det är omöjligt att finna någon ursäkt derför. »Misstag!» De icke hederliga qvinnorna skola alltid röja sig, och röja de sig ej, så förtjena också de att respekteras. Skall det kanhända vara en demonstration, en tillrättavisning, ett uttryck af ett dygdigt missnöje mot att damer gå allena? Oh! Oh! Jo, det är visst ett dygdigt missnöje! på visst sätt således ett aktningsbevis. Måste vi då bedja om vagnar att åka uti? Kunna männen gifva oss — det vill säga sina hustrur, döttrar, systrar, myndlingar, mödrar och mormödrar — vagnar att åka uti, så gå vi icke mera på gatan. Jo, vi vilja gå. Vi vilja gå ändå. Vi måste gå. De qvinnor som alltid sitta i sina vagnar ledas till döds. Se bara på dem! De tider äro förbi då qvinnan var för mannen blott en lyxartikel, till hälften en dyrbar leksak, till hälften en gudinna som skulle tillbedjas. De hafva sjelfva stött oss ned på handlingens skådeplats, der vi måste arbeta, förvärfva, strida — med ett ord: vi måste gå. Dyrt hafva vi köpt denna sjelfständighet. Vi älskas icke mera, vi dyrkas icke mera, vi enleveras icke mera; skola vi nu uppgifva allt detta och ej en gång få behålla en smula kall aktning qvar? Icke en gång hafva lof till att gå i fred på gatan? Hvad har denna generation gjort?
Berlin bör man första gången helst se straxt sedan det har regnat. I torrt väder ligger dammet, denna berlinarnes värsta plåga, som en sky öfver de mest befarna gatorna. Det var en klar oktoberdag då vi drogo in »unter den Linden», denna så berömda promenadplats. Solen var nära sin nedgång, just öfver Brandenburgerporten, och kastade sitt sken längs öfver hela den breda gatan. I denna bjerta, dammiga belysning, midt under en sommarlik värme, sågo »die Linden» med sina gamla, mögliga stammar och få; halfvissnade blad rätt sorgliga ut. De tycktes sjelfva lefnadströtta och blaserade skåda ned på den konstiga, blaserade verld, för hvilken de i så många
