Den här sidan har korrekturlästs
43
BERLINS GATOR.

och långa år hafva agerat natur. Nu gitta de det icke mer. De ämna öfver hufvud taget ej blifva gröna mera. »Unter den Linden» är det som kaffé- och dagdrifvarlifvet har sitt förnämsta säte. Innanför kan man se affärsmannen njuta ett ögonblicks andrum emellan kontoret och den husliga sällheten. Man igenkänner honom på den hastighet hvarmed han slukar tidningarna och sitt glas toddy. Utanför dörrarna i svarta, orörliga klungor, likt flugor öfver sprundet på ett mjödankare, sitta eleganterne, dagdrifvarne ex professo, dessa arbetare i tidens vingård, hvilka icke känna andrum eller afbrott, hvarken kontor eller huslig sällhet, i stum, pascha-aktig ro och sköta sitt aftonkall: cigarren och beskådandet af de förbigående. Och sålunda vexla kafféer och butiker, tills man kommer upp emot östra ändan till slottsbron med sina hvita marmorstatyer. Omkring denna punkt grupperar sig en mängd präktiga byggnader, kungliga palatser, universitetet, operahuset, det gamla slottet, domkyrkan, museet, till ett i sanning storartadt parti, hvilket i vacker belysning och isynnerhet om die Linden betänkte sig och blefve gröna igen, skulle taga sig präktigt ut. Och museet! Ja, museet!... Nej, läsare, varen icke rädda, jag skall icke komma med något från museet. Icke från operan heller. Jag känner dessa slags beskrifningar; de klinga nästan som om man bad en hungrande hålla till godo med matsedeln i stället för rätterna. Jag vill blott tillägga: den som skall bese museet på det sätt som resande i allmänhet bese det, det vill säga, uttröttad jaga det igenom, den gjorde klokast i att icke gå dit.