den olyckliga Circe. Jag kom ej litet i förlägenhet; ty, skam att säga, var jag sjelf icke riktigt säker på min lexa om detta verldsberömda konstverk. »Blott stångat henne», svarade jag beslutsamt; men nu ha de två långbenta karlarne der varit nog lyckliga att fånga och binda honom; nu blir han helt säkert slagtad. Jag talade här blott ordagrant efter det intryck detta berömda konstverk gjorde på mig. Hon var också fullkomligt tillfredsställd; isynnerhet syntes den sista försäkringen lugna henne. Hon närmade sig derpå nischen hvarest Endymion befinner sig, och hotade allaredan med att se på honom och beundra honom; men jag af värjde det genom att fästa hennes uppmärksamhet på de små, löjliga mimaturfigurerna, hvilka äro anbragta i hörnet af den farnesiska tjurgruppen. Men inför dessa stod verkligen både madamens och mitt förstånd stilla.
Besöka eller icke besöka.
Det är en underligt främmande, nästan nedslående känsla att stå på den skådeplats hvarest namnkunniga personer hafva lefvat, af hvilka vi hafva hemtat en stor del af vår andliga näring och som vi till en del hafva vant oss vid att se så i afståndets nimbus, att vi ha svårt för att tänka oss dem i deras vanliga menskliga förhållanden. Nu stå vi på stället hvarifrån dessa strålar utgingo, hvilka till och med bröto sig emot våra dimmiga kuster; men de ljusa gestalterna sjelfva, hvad hafva de alla blifvit af? Äro de alla borta? eller om några af dem ännu äro till, äro de till för oss? låta de sig finna af oss?
Fanny Lewald berättar i sin lefnadsbeskrifning, hvilken just föll mig i händerna straxt vid min
