Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
56
UNDER LJUSA DAGAR.

med på vid gafvel! Ack, der komma vi till det igen! Om blott icke de också — författarinnorna, vore blifna så kloka, om det blott icke gåfves så fasligt mycket oäkta här i verlden, som hade gjort dem kloka! Och just för att det oäkta aldrig saknar dristighet att träda upp, fattas det den sanna känslan destomera en sådan; den får oftast linka efter, osäker och tafatt. Det är den alltför stora diamanten som man icke törs gå med, af fruktan för att den skall tagas för bergkristall.

Fanny Lewald och hennes man, professor Adolf Stahr, också en bekant författare, bodde i ett af dessa tysta, nya qvarter utanför Postdamerthor. Jag tyckte att vägen aldrig tog slut. Hvilka ändlösa rader af hus och gator i den tråkigaste enformighet och karakterslösaste regelbundenhet! Hvarje egendomlig individ måste, tyckes mig, likasom bäfvern och musslan oundgängligt, naturnödvändigt hafva sin egendomliga boning. Huru kunna väl skalder, stora konstnärer, tänkare, kort sagdt hvar och en som har något att förkunna den öfriga menskligheten, bo i en sådan murlabyrint? huru kunna de finna sig i en af dessa långa, kasernliknande gator, med dessa många hus, dessa många våningar? En klocka i en närbelägen kyrka började i detsamma att ringa; den ljöd öfver hela denna stenöken, och säkerligen trängde dess röst in i alla hus och i hvarje vrå af dessa.

Jag hade sändt mitt kort i förväg; då jag kom blef jag mottagen och införd i en stor, rikt möblerad salong, upplyst af flera lampor. En temligen liten, något korpulent dam, hvars ännu ungdomliga drag och lifliga färg på ett besynnerligt sätt afstack emot det helt och hållet hvita håret, hvilket föll i rika lockar ned omkring kinderna, mottog mig här. Det var Fanny Lewald.

Det var första gången i mitt lif jag aflade besök hos en främmande, utan någon sådan tillskyndelse som gör detta hvad man i sällskapslifvet kallar