jag på en fin, modern hatt, och se, då steg jag straxt till »gnädige Frau!» Gnädige Frau! det lät höra sig! Det kanhända är en tillfällighet, tänkte jag, men nej! i handskbutiken, hos skomakaren, hos fotografen och frukthandlaren — öfverallt hade jag blifvit »gnädige Frau», och har, sedan hatten blifvit lagd i asken igen, icke alls uppnått den vackra titeln. Men ingen af dessa hattindividualiteter hade kunnat hjelpa mig i nämnda situation inför dessa granskande, etruriska ögon. Jag såg tydligt hurudan den borde varit: icke för något pris rund, så missklädande som möjligt, med band i grått eller ett resigneradt lilas, en af dessa i sin negativitet anspråksfulla hattar, hvilken ingjuter en tillitsfull förvissning om att det hufvud den representerar intager en säker och respekterad ställning i samhället. Jag önskade — ack jag önskade att hon rent af hade förbisett hatten — sett genom mina ögon hvem jag var och huru godt jag förstod hvad hon hade skrifvit! Det var liksom i dessa brunnar, hvilka ingen botten tyckas hafva: först ser man intet, så en mörk punkt, så ett ansigte, och se! det är ju vår egen smärta som stirrar på oss upp ifrån djupet.
Hon gaf mig ingen uppmuntran, intet råd; hon bad mig artigt om att komma igen och besöka dem; men det var ingen hjerteklang i hennes stämma, och jag går aldrig mera dit.
Pensionen i Paris.
Balzac har i sina »Etudes des moeurs du XIX siècle» öfverlemnat en berättelse med titel »Le père Goriot». Man kunde kalla den romanernas Kung Lear; blott med den skilnad att då hos Shakespeare det onda
