känner sundare och ännu håller på en viss borgerlig anständighet, men har icke så lätt att begripa konseqvenserna i det grufliga; den uppröres derföre verkligen, och i detta uppror blifver den orättvis. Den går då löst på författaren, som påbördas osannolikhet, öfverdrift, pessimism — omoral och gud vet allt hvad; — likasom, ack! den författare ännu vore född, hvars inbillningskraft kunde nå upp till verkligheten, än mindre någonsin öfverträffa den.
Balzac yttrar sig i ett af sina företal, i anledning af ett sådant angrepp emot honom, på följande sätt:
»En författare i våra dagar kan blott ställa för sig den uppgift, att skildra samhället i sin helhet, sådant som det verkligen är, med sina stora och sina små, sina upphöjda och sina låga sidor; han blir af nödtvång mera historieskrifvare än romanförfattare. I en tid som denna, då allting analyseras och granskas, då man hvarken tror på prester eller skalder, då man förnekar i dag det man lyftade till skyarna i går, blir poesien en omöjlighet. Han har då ingen annan utväg än en beskrifning på denna samfundets stora sjukdom, och skall man skildra sjukdomen är man nödsakad att också skildra samhället.»
Detta är sanningsord som kunna passa i alla, till och med i våra små litteraturförhållanden. Ja väl är den tid förbi, då en författare blott närde sin publik med fantasifoster, då denna lät sig invaggas i drömmar om förhållanden hvilka ingenstädes voro hemma. Det var gyllene dagar för honom; huru upphöjd, i hvilket mystiskt fjerran stod han icke då för sin tid! I våra dagar måste han fram med sanningen, och sanningen är närgången: den upprörer, den retar. Märkvärdig är denna publikens lättrördhet, detta deltagande för diktens sanning, — alltid en smula af basilisken, den slår ned ögonen! ett deltagande som ibland bryter ut i harm öfver den eller den sorgliga vändningen, eller öfver att ett par, som tyckes skapade för hvarandra och som man har lärt
