till för dennas skull — grannfolket — dessa vandrande öboer, hvilka tyckas icke så mycket vandra för att vandra, som för att komma bort från sitt eget land, sin egen härd. Men månne det icke går dem liksom mannan, hvilken flyttade? Byttan med nissen taga de med, och nissen i byttan är ingen annan än deras egen ennui, denna kolossala, verldsbekanta, allt inom sin krets dragande britiska ennui; den kunna de icke resa ifrån, den följer dem öfver allt. Och denna britiska leda — ledsamhet år ännu något annat, ty då ar man ännu icke led åt sig sjelf — kan icke rymmas i de vanliga pensionerna i Paris; den har sina särskilda hvilo- och uppehållsorter, specielt inrättade till att hysa den, boningar utstyrda med engelsk komfort och lys, engelskt kök, engelsk renlighet. Ser man blott på att bo godt och beqvämt, äro dessa engelska pensioner obetingadt att föredraga; men det gifves också många andra; man kan träffa dem i alla genrer, alla skiftningar.
Den Balzacska beskrifningen på en borgerlig pension är anlagd på en så bred basis, utförd med sådan noggrannhet i detaljer och med sådana färger, att man straxt märker att den kommer att blifva skådeplatsen för stora, fruktansvärda ting. Meddelaren häraf kunde eljest lätt frestas till att ställa den helt och hållet i spetsen för sina beskrifningar: iakttagelser, kära läsare! lösa smådrag hemtade från en scen der alls ingenting skall föregå. Men så enfaldigt oegennyttig är han naturligtvis icke. Har man en anspråkslös blomstergåfva att frambära, och grannen beder en taga en frukt med, som väger så och så mycket, så kan man ju nog göra det, som god granne; men man skall icke just lägga detta non plus ultra ofvanpå blommorna heller, ty då får man alls ingen tack för sitt. Der ligger Balzac på bordet; jag vill blott ännu en gång styrka mig med det sanningens doft hvilket likasom andas fram från hvarje liten enskildhet i dessa skildringar.
