Nej, de äro för mästerliga! Läsare, jag vill vara oegennyttig; jag måste åtminstone återgifva hufvuddragen deraf. Läs dem här:
»Madame Banquet, född de Conflans», ett äldre fruntimmer, har under en rad af år förestått en borgerlig pension, liggande vid hörnet af S:t Genevièvegatan, helt nära quartier Latin. Denna pension, känd under namn af huset Banquet, emottager i kost och logis både qvinnor och män, unga och gamla, utan att någonsin förtalet har vågat att angripa denna aktningsvärda anstalt. Men der har heller icke varit sedt något ungt ansigte på de sista 20 åren; och för att en ung menniska skulle falla på den idéen att bo der, måste hans familj sända honom en fasligt mager pension. Detta qvarter, som beskuggas af Pantheons väldiga kupol, är föga kändt; husen hafva något dystert, fängelseaktigt med sig; de bestå nästan alla af pensioner och stiftelser, hvari ålderdomen dör och den glada ungdomen spärras in för att lära. På dessa tysta gator växer gräset högt längs murarna; rännstenarna äro alltid torra; ljudet af en vagn blifver en händelse. Intet qvarter i Paris är sorgligare och mera ödsligt än detta. Isynnerhet bildar S:t Genevièvegatan en svart bronsram, hvilken är fullkomligt passande till en berättelse som den förevarande, en berättelse, hvartill man icke kan stämma sinnet allvarligt nog, likasom med hvart steg, man stiger ned i katakomberna, dagsljuset förminskas och vägvisarens sång förstummas.
Framsidan af huset Banquet vetter utåt en liten trädgård, som ligger inklämd emellan hörnmuren och grannhusets mur. Genom en port, öfver hvilken är anbragt denna inskrift: »Huset Banquet, Pension för begge könen och andra», träder man in i en gäng som smyckas med några gamla lagerträd, planterade i blå och hvita porslinskrukor. Längs efter grannmuren löper en smal allé, hvilken förer upp till ett
