lindlusthus, som Madame Banquet, ehuru född de Conflans och trots hennes gästers outtröttliga, grammatikaliska rättelser, hårdnackadt uttalar »Linnelusthuset». Här finnes ett bord med bänkar, och hit pläga de gäster som hafva råd att dricka kaffe bege sig under rötmånaden, för att njuta denna dryck i en hetta som kunde smälta takstenarna på huset.
Huset har tre våningar och vindsrum, hvar och en med fem fönster, hvilka alla äro försedda med jalousier, hvaraf icke en enda är uppdragen på samma sätt som en annan, första våningen består af ett rum åt gatan, hvartill ingången är genom en glasdörr, hvilken tillspärras om vintern. Denna salong står i förbindelse med en matsal, hvilken är afskild ifrån köket medelst ett tegelstensgolf. Intet kan vara sorgligare än denna salong med sina stolar och en soffa försedd med svart tageltygsöfverdrag. I midten är ett bord, på hvilket står en ofantlig bricka med en hvit porslinsservis, hvars förgyllning är afnött. Detta rum har en paneling af 1 1⁄2 alns höjd. Resten är beklädd med en målad papperstapet, som framställer bilder ur Telemakos’ lif. Pelaren mellan fönstren framställer just för åskådaren den scen då Kalypso gifver denna berömda son af Ulysses en festmåltid, en scen, hvilken så länge som pensionen stått, har varit föremål för skämt af de unga matgästerna, som tro sig i sin ställning öfverlägsna genom att göra sig lustiga öfver de måltider hvartill nöden tvingar dessa. Kaminen befinner sig alltid i ett tillstånd af snygghet som tyder på, att den blott eldas vid festliga tillfällen. Detta ram har en atmosfer för hvilken vi ej äga något uttryck i språket; man kunde kalla den pensionslukt: instängd, unken, fuktig, kall; den påminner om kök, gammal mat — om hospitaler. Men ack! när man jemför denna salong med matsalen skall man finna den elegant och doftande som en boudoir.
Denna matsal har tapeter som en gång hafva varit målade; men man skall hafva svårt för att säga
