»Mis, mis, schtt!» skriker hon. Katten springer ned, men närmar sig igen och stryker sig spinnande intill henne.
»Ja nu kan du smickra, din gamla tjufstryk!...»
»Sylvie! Sylvie!»
»Hvad står på, madame?»
»Ser du inte hvad katten har gjort, — tömt nästan hela skålen?»
»Det är den dumma Kristoffers skull, som har glömt att lägga locket på. Men bry sig ej derom, madame. Far Goriot kan få den mjölken; jag späder ut den med litet vatten, han märker det inte. Han lägger icke märke till något, inte en gång till det han äter.»
Det är en faslig skildring, inte sannt? och dock är den betydligt förmildrad, ja, jag måste bedja Balzacs skugga om tillgift för den kanhända alltför fria bearbetning som en tillämpning för norska läsare fordrar. Den är förfärlig nog ändå. Den liknar den salmiakspiritus man inandas när man har hufvudvärk: den kommer en att nysa och verkar både döfvande och uppfriskande. Nej, då voro de något annat, de pensioner jag lärde att känna. Den ena af dem var just en engelsk. Det storartade, nästan luxuriösa, måste öfverraska hvar och en som icke känner till detta slags inrättningar. Hela huset är byggdt för ändamålet. I hvarje våning korridorer, som föra in till sofrummen; alla trappor och gångar försedda med mattor och starkt upplysta. Nere i första våningen en matsal och två salonger, så gediget möblerade, att mången liten furste visst inte skulle skämmas öfver sådana rum till dagligt bruk. Marmor, stark förgyllning, brüsselmattor och en lyx af speglar som man blott träffar den i Frankrike, hvarest man kan säga att de utgöra en del af murarna, och på väggarna några mycket breda, präktigt förgyllda ramar med något mörkt inuti: målningar kunde det kanhända kallas. Efter åtta dagars förlopp hade jag utfunnit att den ena
