Den styrande anden, värdinnan i dessa storartade etablissementer, är alltid en enka. Hon utmärker sig gerna genom en hållning, en värdighet som sällan någon annan än den uppnår hvilken är van att befalla och som blott genom en obetingad myndighet kan hålla sig uppe på en så ömtålig plats. En viss sötsur min är gemensam för dem alla; det kommer måhända af den nödvändighet de äro ställda i att än säga artigheter till den ena, än motsatsen till en annan af sina många gäster, alltefter de våningar dessa intaga i hennes hus eller såsom de stå i hennes ynnest. Genom en tyst öfverenskommelse underrättar man sig aldrig om de sorgliga omständigheter som hafva gjort henne till enka. Frågar man i andra hand derom, får man veta att hennes man varit militär. Han står alltid i en intressant förbindelse med sista kriget. Antingen har 'han fallit på ärans fält, eller har han sedermera dött af sina sår. Den värdinna vi bodde hos 1834, hon, i hvars hus funnos de sinnrika klocksträngarna, hade sin man ännu i Afrika, hvarifrån, hon kunde vänta honom hem hvarje dag. Min far och jag voro mycket rädda för att han skulle komma och taga rummen ifrån oss; pensionen var helt liten och hvarje rum var upptaget. Ett porträtt af en sådan äkta man får svårligen saknas i en dylik pension. I den här skildrade tronade det i ensamt majestät öfver skänken i matsalen, en vördnadsbjudande skepnad, med grått skägg och en orden. Byter pensionen föreståndarinna, så går porträttet ofta jemte bohaget, tjenstefolket, ja, ibland med firman sjelf, öfver till en annan ägarinna, och. betalas då, när det vunnit något renommé, icke sällan ganska högt.
Sällskapet som samlades vid bordet i denna matsal var så vackert och elegant som man kan finna något sällskap. Det bestod af omkring fyrtio till femtio gäster, hvaraf de flesta engelska, omkring ett halft dussin mer eller mindre gamla män, ett halft dito matronor, ett lika stort antal äldre, ogifta
